Jonas Hassen Khemiri; Allt jag inte minns

Ett pussel för att få ihop en bild av Samuel, som är död. Många röster berättar om honom, om sina möten med och relationer till honom. Två röster varvas; ett stycke är det flickvännen som är "jag", i nästa stycke är "jag" vännen (eller?) Hadid. Det är flera. Det är svårt att hänga med, en utmaning. Där finns alltid en nyckel till vem det är som har stafettpinnen som berättarjag.

Och så finns ett "du". Det är författaren, efterforskaren. Genom att lägga pusslet Samuel, lägger han även pusslet sig själv. Och pusslet som är alla jagens subjektiva berättelser. De går inte ihop. Det gör ju inte det när en är subjektiv. Kanske är det enbart läsaren som i slutet har fått ihop en sann bild?

Det subjektiva utgör ett konstverk i gestaltning. Exempel: sid 45-47, där Samuels mor skriver om sin relation till sonen (bara det att hon skriver trots att hon alls inte vill vara med i projektet ger en uppfattning om henne).

Pronomet "dom" används istället för "de/dem". Förstärker känslan av informalitet. Funkar för mig.

Texten är utformad som själva insamlingen av skildringar, inte som den färdiga historia om Samuel som han säger är syftet med projektet. Som om det till slut visar sig vara ett omöjligt projekt, och det är det kanske. Kan en skildra en annan människa på ett objektivt sätt?

Jag tycker: ... om boken. Jag tycker om att behöva läsa sakta ibland. Lusten att direkt efter sista sidan börja om från början. Jag tycker om att bilden av honom, och framför allt kanske av de andra, växer fram i andra halvan av boken. Jag tycker om att författaren till Ett öga rött lyckades i sin karriär.